Skidpremiär!
Noel var ute och provade sina skidor och han tyckte det var riktigt roligt om än svårt!
Så var både jul och nyår förbi och ett nytt år har tagit sin början!
Här har både jul och nyår varit underbara dagar med gott sällskap,
god mat och glada barn.
Och snö har det kommit här, med besked.
Jag och Noel var ute och skottade nästan tre timmar igår medan Vincent sov.
Helt galet vad mycket snö, härligt!
Tidigare på dagen tyckte jag däremot inte att det var lika härligt.
Jag hade klätt på barnen för att fara i väg på apoteket för att införskaffa alvedon.
Jag hade sån huvudvärk och alla medikament var på hemmaplan slut.
Sagt och gjort, jag klädde barnen och mig själv och Noel som ville vänta på bron
fick inte upp dörren, "vi har snöa in" var hans kommentar på detta.
Hilarious tänkte jag.
När jag sedan själv öppnade dörren var så inte fallet men för en 3åring kunde
det nog kännas som så. Väl ute med Vincent på ena armen så inser jag att
det har snöat så det är snö upp till knäna. Fine, jag tar sopen som är det enda redskap
som finns i behjälpligt avstånd och börjar sopskotta.
Typ en halvtimme senare har jag tagit mig ut till vägen då jag inser att plogvallen in
till garaget är säkert 3 meter bred. Jag går in och sätter Vincent i matstolen och
försöker få Noel att underhålla sin kära bror, något som han inte alls hade tänkt.
Sedan går jag ut ,med Noel hack i häl, och skottar. Jag skottar och skottar medan
huvudet känns som det ska sprängas och försöker förklara för Noel att
det inte är så bra att klättra i snöhögar med jeans, änfast du har vinterskor på.
Jag hör hur Vincent börjar skrika inne och jag ska skynda mig allt jag kan
och tjoff så kliver jag på en hal fläck och trillar på arslet och när jag tittar
upp stod Noel och asgarvade "Men Mamma, vad gör du?!". Med ett tafatt skratt
säger jag förvånat "Men, oj så halkigt det var här" medan jag egenligen
svär så förbannat långa ramsor inombords över att jag hatar
halkiga skor, jag hatar att skotta, jag hatar snö, jag hatar att ha hus o.s.v. så
länge jag bara kommer på något mer som kan vara orsaken till att jag ramlat.
Inte för att det gjorde ont utan mest för att jag inser att försöket
att ta sig på apoteket var helt förgäves.
Det var bara att packa ihop och gå in igen, utan alvedon.
Livet på en pinne alltså!
Kommentarer
Postat av: Amanda
svar: Åh tack sötis! :D
Trackback
