Hej på er! Här kommer förlossningsberättelsen.


Sön 24/8
Börjar för första gången känna av något som skulle kunna liknas vid värkar. Det gör inte speciellt ont men ger iaf ett obehag så att det inte går att sova och kommer med ca 10 min mellanrum. De avtar mot morgonen så jag sover ca 2 timmar på morgonkvisten.

Mån 25/8
Samma sak även denna natt men denna gång gör dom ondare och kommer med 7 min mellanrum. De är riktigt smärtsamma och det blir ingen sömn denna natt heller så när som på 1 timmas uppehåll på fm innan de kom tillbaka igen.

Tis 26/8
Jag ringer in på förlossningen och berättar läget och dom tycker jag ska komma in och få något att sova på så vi åker in. Jag tror i mitt stilla sinne att jag skulle få något att sova på och sedan få åka hem men, dom tycker jag ska få en bricanylspruta och då måste man stanna kvar. Jag är inte så förtjust i tanken på att stanna kvar och i synnerhet inte då jag bara haft två värkar sedan vi kom in så efter undersökning och ett konstaterande att det bara är förvärkar, CTG och en stunds funderande så beslutar vi att åka hem men med 1 Stillnoct och 2 Citodon rikare. Jag skiter i att ta tabletterna då det känns ganska bra och får sova ca 3 timmar innan jag vaknar av att det är samma visa med 7 min mellan värkarna.

Ons 27/8
I kväll tyckte jag det var läge att ta tabletterna jag fick då jag är riktigt less på att inte få sova, så sagt och gjort. Jag tog tabletterna men med Citodon och Stillnoct i kroppen är man inte riktigt i sina sinnes fulla bruk, jag var helt övertygad att satt en hel jävla drös med sengångare (Ni vet som Sid i Ice Age) snyggt uppradade vi sängkanten och glodde på mig. Jag kunde verkligen inte begripa hur dom hade kommit dit och jag frågade flera gånger vad dom glodde på. Jag kunde senare konstatera att det var Cindre (hunden) som satt där men, jag såg honom i flertal. En riktig praktfylla var allt dessa tabletter genererade i för smärtan den var då kvar.

Tors 28/8
Jag får sova två timmar på fm innan värkarna är tillbaka och jag känner mig som en ny människa. Mot kvällen känner jag hur värkarna kommer tillbaka och nu orkar jag inte en vaken natt till så vi beslutar att åka in och ta den där sprutan iaf, Johan skulle ju iaf få stanna kvar och sova så vid 23 så åker vi in. Väl inne får vi träffa nån som jag tror hette Katarina som för övrigt var helt underbar. Hon sätter CTGn och medan de 30 min vi ligger där kommer värkar med samma intervaller som tidigare, ca 7 min.

Fre 29/8
När hon kopplat bort den gör hon en undersökning vid kl 12 och kan då konstatera att jag är öppen tre cm och när det då räknas som att förlossningen har satt i gång så kunde jag ju se mig i stjärnorna om någon bricanylspruta. Däremot skulle jag få lite morfin för det kunde tydligen hjälpa så att man skulle få sova en stund. Vi fick vårat rum och BM kom in och gav morfinsprutan och sedan tänkte vi att vi skulle försöka sova. Jo tjena, Johan sov som en klubbad och jag fick bara ondare och ondare. Kl 3 ringde jag på klockan för att höra ifall det fanns något annat man kunde få mot smärtan så man skulle få sova en stund men, det fanns det inte. Hon gjorde iaf en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm. Hon säger att jag får säga till när jag vill börja prova lustgasen för då ska vi få byta till en förlossningssal men jag försöker fram till kl 6 att andas genom värkarna och Johan som är ett underbart stöd försöker hjälpa till så gott han kan med att serva, trycka på höfterna och massera. Kl 6 kommer dom in och gör en ny undersökning och nu är jag öppen 9 cm så vi byter nu till förlossningssalen och börjar andas lustgas. Jag tycker från början inte att det är någon hit men efter några värkar funkar den ganska hyffsat. I samma veva byter dom personal och in kommer Jenny, även hon en jättegullig BM. Hon tycker jag ska äta något men, det är det sista jag tänker på men tillslut får jag i mig lite nyponsoppa. Två timmar har nu gått sen förra undersökningen och vid denna är jag fortfarande bara öppen 9 cm, dom sätter nål i handen och värkstimulerande dropp och jag får ställa mig upp för att se om det ska skynda på. Jag känner nu att orken börjar tryta och att alla vaknätter börjar ta ut sin rätt men, EDAn är det för sent för fast den ville jag ju ändå inte ha men vid detta skede hade det känts ganska skönt. Fram till kl 10 står jag upp och vaggar från sida till sida samtidigt som jag suger lustgas för kung och fosterland men, nu vill jag inte längre andas lustgas utan enbart syre då jag blir så snurrig i skallen. Nu kl 10 är jag fortfarande bara öppen 9 cm och det är någon kant som är i vägen för att huvudet ska sjunka ner och så att krystreflexen ska komma. BM vill att jag ska försöka krysta medan hon håller undan kanten men, det är inte det lättaste att få nån kraft i krystningen utan krystvärkar men med vanliga värkar som gör så förbannat ont. Vi försöker en stund men utan resultat och hon går och hämtar läkare för att avgöra om man ska sätta sugklocka men vi beslutar att försöka en stund till utan. Hon började med det värkstimulerande droppet på 15 men, det är nu uppe 150 och värkarna känns att komma från helvetet. Hon skruvar upp droppet på 180 och klockan är nu ca 10.45 och jag börjar nu känna ett svagt tryck neråt och hoppas för allt i världen att krystvärkarna ska komma i gång och mycket riktigt kl 11 är krystvärkarna i gång och och jag blev chockad av vilken kraft man får men tycker samtidigt att det var ganska obehagligt. Jag provar stå på knä och ligga på sidan men få ingen kraft utan sitter tillslut halvsittandes och några krystvärkar och 30 min senare kl 11.31 kom han ut, den mest bedårande lilla pojke vi någonsin sett. Efter en krystning kom moderkakan ut och sen blev det 2 stygn att sy vilket inte alls gjorde ont såsom jag hade trott. Man behöver nu bara titta på den lilla killen så var det värt all smärta i världen!