Detta inlägg är främst riktat till min kära vän Ullis som mer än en gång uttryckt sitt missnöje över mitt icke varsamma sätt att sköta orkidéer. När hon kommer hit brukar hon gå runt och kolla blommorna och varje gång hon kommer till en orkidé suckar hon högt och ljudligt, men Annelie... Hur hon hittar dom är däremot en gåta för jag brukar gömma bort dom i något skåp eller så när dom tappat blommorna för att då är dom inte alls lika fina längre. Men nu ni, nu har jag blivit orkidéernas Gandhi. När vi var på IKEA för ungefär tre månader sedan stod jag och tittade på en liten ynklig orkidé när Lisa kommer och säger att den där kan du inte köpa, den såg inte alls fin ut, den kommer dö på en gång. Visst, den såg lite moloken ut men skit samma tänkte jag, den kommer ju ändå dö förr eller senare (troligtvis förr). Vi kommer hem, jag ställer den i gästrummet som nu enbart fungerar som förråd, varför vet jag  egentligen inte. Troligtvis berodde det på att jag ändå trodde den skulle tappa blommorna snart. Jaja, det går cirkus 6 veckor och jag går in i gästrummet för att hämta något och får då syn på den där stackarn som står där i fönstret. Shit, det här ser inte lovande ut tänkte jag tyst för mig själv, jag måste gömma den för Ullis. Sagt och gjort men när hon hade farit så tog jag fram den igen och sedan dess har jag skött om den som om det vore mitt barn och detta har gett resultat. Blommorna har som brukar ramla av efter en vecka har suttit kvar i 3 månader.