Vi gick en långpromenad på eftermiddagen och gick ner på isen för att kunna släppa hundarna. Dom skötte sig exemplariskt hela vägen och sprang alldeles brevid vagnen tills dess att vi skulle svänga upp in mot villakvarteren igen.Då såg Cindre sin chans att sticka och mycket riktigt, en grisblink senare och jag såg inte röken av honom. En babiljon svordomar senare och jag tänkte: Vad göres? Då kom jag på den finfina ideén att om jag springer i motsatt håll så kanske han kommer. Jo tjena, ni skulle ha sett mig. Där sprang jag med cirkus 40 kg kläder på mig, en barnvagn, en hund och ett släpande tomt koppel samtidigt som jag högt och ljudligt ropade (skrek) CINDRE, KOM HIT men, inte fan kom det någon hund. Detta funkade ju uppenbarligen dåligt så då gjorde jag så att jag sprang förbi skoterspåret där han for upp och fortsatte och andra hållet och då, typ två månader senare kom han kubbandes han verkade gladare än det mesta (defenitivt gladare än mig). Jag tittade mig omkring och hoppades att ingen såg mig. Jag började gå uppför backen och jag hann knappt upp innan jag insåg att jag hade haft åskådare. Joodå, där stod några karlar med världshistoriens största flin. Jasså, du fick fast han tillslut, hehe! Jag försökte mig på någon lam bortförklaring men insåg snabbt att det var förgäves, skadan var redan skedd, hela byn visste redan om att jag tappat min hund. Jag gick med snabba steg i väg hemmåt, diskret och med blicken fäst framåt och jag skämdes, precis enligt talessättet som en hund (vilket hunden inte verkade göra).




Sedan vart det som sagt semmelbak här hemma och jag och Johan har nyss avnjutit varsin medan Noel tog en nap och dom blev verkligen kalasgoda!


God natt!