Noel i kaptensmössan som hänger i båten!

Jaa, då blev det en liten paus igen men, som de flesta av er andra så spenderas nu inte tiden vid datorn under sommaren utan då vill man bara njuta av det underbara vädret men, i kväll så regnar det så då passar jag på!

Här hemma är sig dagarna ganska lika under semestern: Vi tar en liten sovmorgon, äter frukost, hittar på någon rolig aktivitet hela familjen och sedan på eftermiddagarna/kvällarna, då jobbas det medan Noel är med här ute på tomten och leker (röjer).

Förra helgen var vi nere i Gälve på bröllop vilken höll på sluta i ett smärre missöde innan vi väl var framme!
Vi åkte härifrån en timma senare än planerat men skulle ändå stanna av på Scorett i Sundsvall för att Johan skulle hitta sig ett par skor. Sagt och gjort, vi sprang som skållade där inne men jag gjorde en liten avstickare in på en affär och Johan sa då att jag springer in på en affär här borta och så ses vi utanför bilen. Jahapp tänkte jag, det blir bra det men innerst inne kände jag ångern komma smygande. Såklart försent för när jag tittade mig omkring var Johan redan borta. Äsch, det här fixar jag plättlätt, jag vet ju vars vi kom in.
Jag började vandra mot utgången och insåg snabbt att det var inte här vi kom in. Tjej som man är så gick jag då direkt till den här tavlan med en karta för att då se efter fler ingångar och fick ju då syn på en till och tänkte såklart att där måste det ju vara. Med små pumps travade jag i väg och insåg till min glädje vilken förnuftig kvinna jag är som tog hjälp av kartan tills jag tillslut kom fram till den andra utgången och förstod att det inte var denna ingång heller, här var det ju en stor trappa utanför och vi gick inte nedför någon trappa när vi kom. Jag tror sedan jag sprang 5 varv inne på Birsta city innan jag tillslut hittade den där jävla ingången som låg ovanför tidigare nämnd trappa men inte var inritad på den fina kartan. Väl vid bilen var ju såklart Johan inte längre där så jag sprang in igen och sprang ett varv till men såg inte te en skymt av Johan. FÖRBANNAT, vi kommer komma försent till bröllopet.
MEN, jag kom på en brillijant idé! Jag ber dom ropa efter honom i högtalarna.

Jag: Hej. Snälla kan ni ropa efter min vilsna sambo, vi ska på bröllop.
Dom i information: Vad heter han? (Tar fram ett formulär)
Jag: Johan.
Info: Och vad heter du som söker honom?
Jag: (Nämen satan, ropa inte upp mitt namn. Jag får ju skämmas skallen av mig.) Annelie.
Info: Okej, då säger jag att du väntar på han vid stora entrén.
Jag: Nej nej, säg att jag står vid bilen.
Info: Nej, det går inte. Vi har färdiga ifyllda formulär som vi måste följa.

Dom ropar efter honom och jag gömmer mig bakom en pelare vid stora entén för att ingen ska förstå att det var jag som ropat. Medan jag står där och känner mig som en hyffsad snorunge ser jag någon komma med bestämda steg, JOHAN! Han halvspringer bara förbi mig och jag inser att det är nog bara att haka på om jag ska få följa med.

HUR FAN SKA VI HINNA DET HÄR? Vi är nu två timmar sena och irritationen är stor och spydigheterna haglar de resterande milen men är som bortblåsta då vi inser att vi nog kommer hinna trots allt, med två minuters marginal.

Bröllopet var iaf fantastiskt, brudparet strålade, festen var underbar och alla de duktiga talarna resulterade i att inte ett öga var torrt!

I tisdags flyttade förresten Ullis hem från Norge och denna gång hoppas jag hon stannar en stund!

Nä, nu blev det som en hel roman så nu ger jag mig och återkommer nästa gång det blir dåligt väder!
Sköt om er! ♥